Camilla och Kay Wiestål 2017-01-27T08:25:15+00:00

CAMILLA WIESTÅL
OM LIVET MED KAY

Jag har fått förmånen att träffa Camilla Wiestål.
Känner du igen namnet? Det är förstås Kays hustru jag pratar om.
Men jag förstod snabbt att Camilla inte är så van vid intervjuer. När hon sjunker ner i fåtöljen säger hon på sjungande norrländska:
– Äsch, det är väl aldrig nån som har velat prata med mig.

Och om det nu skulle råka vara någon som inte vet vem Kay är, så är han mannen bakom Victoriadagen som dessutom var Sveriges första fotbollsproffs i USA, back in the days alltså.

Kay brukar förstås alltid uttala sig här i Victoriatidningen. Men i år tyckte jag att det skulle vara intressant att höra lite mer om vad hans fru Camilla har att säga. Hon som stått vid hans sida och varit med under Victoriadagen i alla år. Kanske skulle man kunna få höra något nytt och ur en annan synvinkel?
Jag var dock ganska osäker på om hon ville ställa upp.

Men det hade jag inte behövt oroa mig för. Bingo! Jag blev till och med hembjuden till sommarhuset i Färjestaden. När jag kommer dit en solig fredagseftermiddag tar Camilla glatt emot mig med öppna armar och nybakad rabarberpaj.

Efter en liten husesyn tar jag plats vid köksbordet med datorn, redo att börja skriva. Kay slår sig ner mitt emot, redo att börja prata.
Camilla håller sig dock lite i bakgrunden i en fåtölj en bit bort.
Jag ställer lite trista och förutsägbara frågor till Kay om hur planeringen går och sådär. Jodå, det går så bra så. Men plötsligt avbryter Camilla:
– Hörru Wiestål, ta nu lite fika. Pajen står ju här på bänken.

Han går genast för att hämta. Då passar jag på att rikta mig till Camilla i stället.

Är det så att du är en av de där starka kvinnorna som står bakom sina framgångsrika män?
– Ja, absolut. Till 200 procent. Jag servar honom som bara den, svarar hon snabbt och bestämt.
– Näää, det är inte sant, protesterar Kay.
– Det är det visst och det vet du, kontrar Camilla.
– Jo, men du lagar ju väldigt god mat förstås…
– Ja, det är ju faktiskt så att han får jobba med det han ska och det blir ju ganska mycket. Då ser jag till att maten är färdig när han kommer hem. Jag gör det av kärlek och jag får så mycket tillbaka.

Det låter som du är född i Norrland, stämmer det?
– Precis. Jag är född i en by utanför Jokkmokk. Senare flyttade jag till Linköping och därefter till Stockholm. Där träffade jag Kay. Sedan bodde vi i San Fransisco, St Louis, Östersund och till sist i Kalmar. Men visst sitter dialekten kvar. Vi är ju norrlänningar båda två.

Berätta mer om dig själv, vem är du?
– Tja… jag är ju Kays fru sen 42 år. Och fram till i december så jobbade jag på folkbokföringen i skattehuset i Kalmar.

 Hur skulle du beskriva Kay då?
– Han är en otroligt snäll människa. Faktiskt.

Kay tittar förnärmat på henne:
– Vadå faktiskt?
– Jo, men du gör ju inte så mycket här hemma, dammsuger och så. Men han är ändå väldigt snäll, ödmjuk och omtänksam.

De är riktigt söta när de gnabbas kärleksfullt med varandra. Sådär som bara par som hållit ihop i många år gör.


”– Men ibland blir jag arg.
– Nej, hon blir aldrig arg!”

 

Jag har förstått att han jobbar ganska mycket?
– Ja, guuud. Han vill inte ha semester. Han är arbetsnarkoman och jobbar jämt var i världen vi än är. Han har med sig telefonen överallt och det kan jag förstås bli trött på.

Vet du om att hon blir trött på det Kay?
– Jo, det vet han, svarar Camilla i hans ställe.
– Men jag vet ju att det är hans jobb, så jag förstår honom också. Men ibland blir jag arg.
– Nej, hon blir aldrig arg!
– Jo, när jag tittar på TV och du pratar högt i telefonen. Sen är han ju otroligt sportintresserad. Jag är tvärtom totalt ointresserad. Så när han ska se någon av alla sina matcher brukar jag köra ut honom i gäststugan. Där har han sin TV. Fast samtidigt som jag blir irriterad på all sport han tittar på så tycker jag det är lite roligt. För jag tycker det är så manligt…

Har du varit på Victoriadagen varje år?
– Ja, absolut. Där har jag varit med om så många roliga upplevelser och träffat mycket folk. Nu måste jag ta fram min anteckningsbok. Du förstår jag har förberett mig för det här och skrivit ner lite så att jag inte ska glömma bort något. Det blev visst flera sidor.

Så bra, berätta om några roliga minnen!
– Oj, var ska jag börja? Jo, de här båda kanottjejerna Susanne och Agneta. De tog OS-guld 1997 och fick Victoriastipendiet det året. När de kom till Borgholm fick jag ta hand om dem och visa runt. Eftersom de var intresserade av inredning så tog jag med dem till butiken Mormors Fönster som låg i Köpingsvik på den tiden.
– Sedan har vi ju Susanne Lanefelt. Hon har varit med i många, många år. Av henne har jag fått massor av bra tips. Vi har ätit frukost ihop många gånger och då pratade hon ofta om hur man kan leva sunt. Ofta hade hon någon liten present med sig. Hon kunde säga: ”Titta Camilla, den här crèmen måste du prova!”

Er dotter Lotta, som bor i USA, brukar väl också vara med på Victoriadagen?
– Ja, hon har ofta kommit över lagom till den 14 juli. Vi har ett jätteroligt minne hon och jag. Det här måste ha varit 1989 när hela bordtennislandslaget var på plats för att spela kändisfotboll mot Tre Kronor. Av någon anledning så var inte deras rum färdiga, så de fick låna vårt en stund. När Lotta och jag kom till rummet för att byta om fick vi nästan en chock. Där var hela pingisgänget med Äpplet och Waldner som skulle duscha. Deras väskor och grejer var överallt och vi vågade knappt gå in. Vi tog våra kläder snabbt och fick sedan stå i korridoren och dra på oss dem.
– Sedan måste jag berätta om min absoluta favoritkille, skridskoåkaren Tomas Gustafson. Han är så fin på alla sätt. Han har fått stipendiet två gånger. 1982 och 1988. Till en av gångerna hade han beställt en folkdräkt för att han skulle vara fin vid det högtidliga tillfället. Han gick där och var nervös för den skulle levereras upp till Borgholm och den kom ganska sent. När han skulle ta på sig den var det inte helt enkelt. Det var något strul med skjortan så jag fick hjälpa honom. Vi vände och vred, men till slut fick vi sy några stygn för att få den att sitta ordentligt.


”Jag känner mig helt överflödig.
Och så är jag nog lite chockad.”

 

Kay har suttit tyst länge och lyssnat på sin frus roliga minnen.
– Nej, vet ni vad? Jag känner mig helt överflödig. Och så är jag nog lite chockad. Camilla brukar aldrig vilja säga något eller snacka så här mycket.
Camilla ser väldigt nöjd ut och säger:
– Ja, äntligen är det min tur att prata. Ofta när man träffar folk ihop med Kay så ser de bara honom. Det har till och med funnits en del som knappt hälsar på mig. Man är lite osynlig helt enkelt. Men det gör faktiskt ingenting för jag trivs bra med att vara i bakgrunden. Men det här med att bli intervjuad var roligare än jag trodde och inte alls så farligt.

Och medan jag slår ihop datorn och äntligen kan provsmaka och mumsa i mig av den goda rabarberpajen, berättar Camilla mer om sina möten genom åren. Jag får höra om Pernilla Wiberg som landade med helikopter, Anja Pärson som stod och strök sina kläder och Ingemar Stenmark som var så blyg och försynt 1979. Men Camilla och han funkade bra ihop. De förstod varandra på sin lugna norrländska. Jo, men visst.
Och så har hon mycket gott att säga om de artister som varit där genom åren. Lionel Richie, Sanna Nielsen och Il Divo minns hon särskilt väl.

När folk ber dig om Borgholmstips, vad säger du då?
– Jag skickar alla till den underbara butiken Smyckesskrinet. De köper upp kläder, skor och smycken från bland annat USA, så där kan man verkligen hitta unika saker.
– Och så tipsar jag förstås om Mittbrodt som har både inredning, möbeltillverkning och konst.

 En sista fråga bara. Vad ser du fram emot mest i sommar?
– Vårt barnbarn Natalie som är 14 år har kommit till oss från USA. Det ska bli underbart att få tillbringa Victoriadagarna och sommaren med henne. //

Text och foto: Caroline Möllesand (2010)

Tillbaka till fler reportage
Tillbaka till startsidan